Fartfylld och unik totalshow
Skriv ut Av Jan Olsson 6 JANUARI 15.56
RECENSION.
Gunhild Carlings otroliga Jazz & Varieté Show
Gunhild Carling och Carling Big Band med bland annat Ulf, Max, Aina och Hans Carling samt Harlem Hot Shots.
Ljud: Johan Blomé.
Ljus: Jakob Larsson.
Turnépremiär på Slagthuset, Malmö, 4 januari.
Pantern Pantern Pantern Pantern
Man upphör aldrig att förvånas över den fantastiska familjen Carling. Att Gunhild kan sjunga, spela trombon, trumpet, harpa, säckpipa och blockflöjt visste vi ju tidigare. Men att hon dessutom är en fullfjädrad trumslagare kom som en liten nyhet. Fast särskilt överraskad blev man förstås inte. Och att Gunhilds bröder, Ulf och Max, förutom att de är skickliga multimusikanter även är balanskonstnärer, jonglörer och spexmakare i största allmänhet kände vi ju också till. Allt detta och mycket därtill demonstrerades i ett rasande tempo när de begåvade syskonen, tillsammans med mamma Aina, pappa Hans, Carling Big Band och de sex dansarna i Harlem Hot Shots, bjöd på underhållning på Slagthuset i lördags kväll.
Att finna någon sammanfattande benämning på den underhållning som Carlingarna och deras musikaliska vänner serverar är i det närmaste omöjligt. ”Totalshow” kanske duger? I alla fall är det mesta synnerligen festligt och högklassigt. Men det allra bästa, åtminstone i denna, den tionde upplagan Gunhild Carlings otroliga Jazz & Varieté Show, som i och med Slagthus-framträdandet har dragit igång sitt månadslånga segertåg genom Sverige, är musiken. Av de cirka tjugo nummer som står på orkesterrepertoaren är samtliga utom ett – avslutande ”Tiger Rag” – komponerade och arrangerade av Gunhild eller pappa Hans. Eller ”Cooling” som vi kallade honom förr i världen, när han var tradjazzkung i Malmö. Och det är bitvis alldeles lysande kompositioner och dito texter. Fullt i klass med mycket av det som brukade återfinnas i de legendariska amerikanska bandens notmappar under swingepoken. Gunhilds vackra ”When Dreams Come True”, till exempel, skulle utan vidare ha hamnat på de amerikanska topplistorna för så där sju decennier sedan.
Det tolv man starka storbandet, förstärkt med tre välljudande stråkar, är alldeles utmärkt och gör att man ideligen tycker sig förflyttad till New Yorks Harlem någon gång i slutet av det glada 30-talet. Ensemblespelet är tätt och fint och solisterna, med trumpetarna Hans Carling och Erik Berndalen, trombonisten Henrik Jonsson och saxofonisten Mattias Carlsson i spetsen, gör mycket fint ifrån sig. Förutom Gunhild förstås, vars trumpet- och trombonspel är av högsta klass, och brorsan Max, som framför allt är en utomordentlig klarinettist.
Harlem Hot Shots, tre killar och lika många tjejer, höjer då och då den redan höga temperaturen med fartfylld och lagom välrepeterad dans – jitterbug och andra koreografiska finesser om vartannat. Dessutom visade sig en av tjejerna, Jenny Durell, vara en alldeles lysande sångsolist!
Två timmars högoktanig, fartfylld och påkostad totalunderhållning alltså, som inte liknar någonting annat. Vi ser redan fram emot årgång elva och undrar stillsamt vad Gunhild Carling, hennes familj och vänner ska hitta på då.
