Chopins 200-årsminne firas på ett modernt sätt. Polsk jazz gjorde en riktig generalsatsning för att slå ett slag för polsk jazz och chopin. Turné till USA. Första konsert var alltså på Chicago Symphony Center.
Det var ett fullspäckat program. Först medeltidsmusik med Janusz Prusinowski trio. Det var en intressant musik. Skalmeja, travers, medeltida stråk, kastratsång. Jag var stum av beundran.
Quadrofonic som exprimenterade med flygel och marimba och det slogs i flygellock och sedan spelade dom med stråke på xylofonplattorna. Ibland kunde man skönja minutvalsen men då i 5/4 takt.
Sedan presenterades en Mazurka nr 45 ock denna framfördes med ett kluster på 4 tromboner flamencogitarr och kolloratursång av trevliga sångerskan Grazyna Augustic som dagen till ära hade en helt spicialdesignad grön klänning enbart bestående av tygstycken hopdraperade utan sömmar.
Efter denna höjdpunkt var det dags för paus och det hade dragit en ödesdiger halvtimme över tiden. (övertid betyder 10 000 dollar avgift)
Föreställningen fortsatte. Den 650 man starka publiken njöt av fulla drag.
Nu var det SÅngerskan Agneska Murakovska (Svärdotter till Ryzard Murakovski – Är just nu med Dannebrog i Italien) som hade gjort egna tolkningar av Chopin (lite Ella och inte helt tokigt…. tog ut svängarna i tio minuter per låt. Hon har gett ut enskiva med musik av Bix Beiderbecke) Och därpå Kzesimir Debski som är musikalisk director för hela projektet, tolkade Chopin med el-fiol) Han sa att han hade spelat fyra takter originalmusik och sedan börjat improvisera. Som läsaren säkert redan gissat plankade han inte Venuti precis.
Nu började min entre närma sig…
Jag hade paljett klänning och förklarade för publiken att emedan det hade pratats så mycket om dom ute i kulissen – dom var den bästa publiken på sju och ett halvt år , – så måste vi ju ta den roligaste bit vi kunde komma på. Tja varför inte Chopin’s sorgemarsch.(Det blev ett skratt) Trummisen gjorde en virvel och jag spelade den som en New orleans marsch . Den är ju faktiskt identisk med N.O Funktion. Sedan sa jag ashes to ashes etc (publiken satt bara o garvade) sedan drog en oh didnt he ramble igång. Pianisten var mycket bra. Han hade spelat dixieand med Dimitry Markierwich ngn gång på 60-talet så han mindes ngt lite. Musikerna över lag är väldigt kunniga, begåvade, vänliga och seriösa med musik.
Mitt inpass bröt totalt med det andra.
Denna tunga Chopinatmosfären och så skrålade jag – he rambled, till the butcher put him down.
Se recensionen i Chicago Tribune